Ingrid M. Rieser: Förnimmandets magi
av Ingrid M. Rieser, ur Valvs nyhetsbrev #122
En dag dyker den plötsligt upp: skylten. Uppe på fjällheden.
Det är med anledning av det stundande mountainbikeloppet över fjället. Stora cementblock har lagts på den leriga stigen och vita plastremsor stakar ut rutten. Det har ställts upp en liten plattform med plaststolar och bord, och en stor skylt som annonserar:
VACKER VY
Direkt när jag ser skylten knyter det sig i magen på mig. Det är något som känns grundläggande fel med den. Men vad? Anledningen till obehaget är inte omedelbart klart.
Jag står där och studerar skylten som nu delvis skymmer den vidsträckta utsikten över hedar, sjöar och fjäll som den säger sig hedra. Det är väl det första problemet: vyn har avsevärt försämrats i och med denna plastskylt med fult typsnitt. Jag vill skriva dit ett tillägg:
VACKER VY
(FÖRUTOM DENNA SKYLT)
Självklart är mitt obehag delvis knutet till att detta känns som min fjällhed, med vår stuga som ligger alldeles nedanför i skogsbrynet. Men ändå. Det är inte allt.
Jag frågar mig vart behovet för denna skylt kommer ifrån. Jag antar att den är tänkt att tjäna de hundratals cyklister som snart kommer rullande över fjället. Men underskattar man nu inte dessa cykellöpare? Kan man inte tänka sig att de är kapabla att lyfta blicken och titta ut och själva upptäcka vilken underbar vy som ligger framför dem i dalen? (Och förresten är vyn åt motsatt håll precis lika underbar, upp mot fjällens mjuka kupoler.) Om dessa cyklister är så upptagna av att cykla att de inte alls uppfattar sina omgivningar, så kanske de inte hade velat anmäla sig till ett cykellopp som marknadsför sig som “Sveriges vackraste”. Är inte detta en skymf mot deras förmåga att upptäcka och uppskatta vyer de själva gillar?
Ja, något ligger och skaver på ett djupare plan. Det handlar om en sjukdom som verkar ha drabbat vår samtid. Det är vår oförmåga att varsebli vad vi egentligen känner, och att ta våra egna upplevelser på allvar.
Vi befinner oss så mycket av tiden i medierade och abstrakta världar – vi upplever andras liv genom våra skärmar, vi håller oss uppdaterade på händelser från hela världen, vi frågar hellre AI än en vän om hjälp. Vi kollar vår hälsostatus via vår smarta klocka, inte genom att känna efter i kroppen. Vi tänker och tycker, snarare än förnimmer. Vi lever i en värld av representationer, snarare än direkt erfarenhet.
Vi verkar sakna tillit till människans förmåga att känna. Jag kommer att tänka på ordet “estetik”, från grekiskans aisthesis, som betyder förnimmelse och varseblivning, särskilt det sinnliga förnimmandet av det sköna. I vår kultur är det som att det estetiska har kommit att anses vara något extra, som grädde på moset, snarare än något fundamentalt knutet till vad det betyder att vara människa.
Motsatsen till det estetiska är förstås anestesi, alltså en oförmåga att känna och uppleva. Psykologen James Hillman har sagt att roten till våra dystra ekologiska problem ligger just i detta, att vi har skurit av oss själva från världen. Han menar att “vår kris är en estetisk kris.” Om vi förlorar förmågan att varsebli det vackra, så kan vi inte heller älska världen så som den behöver bli älskad.
Utsikten åt motsatt håll från sagda skylt. Vackert ändå?
Det är enkelt att förstå hur vi kan bli bedövade och anestiserade i en samtid som ofta känns dyster och som är så full av distraktioner. Men att låta oss själva sjunka än djupare in i denna känsellöshet kommer bara förvärra världens problem och göra oss mindre mänskliga.
Ett första steg mot att bryta denna bedövning är kanske att upphöja och omfamna det estetiska (i dess sanna bemärkelse), och att lita på vår egen upplevelse. För om vi inte har förmågan att bli berörda av en vy, av ett fjäll, av en hed – har vi då inte förlorat något essentiellt? Vill vi helst låta andras skyltar indikera var vi ska ta fram telefonen för en selfie?
Skyltandet avslöjar också något viktigt om vår syn på naturen. “Detta är vackert,” proklameras det. Men skyltens konstaterande omöjliggör ett sant förhållande till fjällheden. Den skapar en oöverbryggbar schism mellan mig som en distanserad observatör och landskapet som “vackert” objekt. Jag blir då inte en del av heden och dalen och ljungen, utan det är något jag beskådar utifrån.
“Men det är ju bara en skylt!” kanske någon vill utbrista. Jo, det är bara en skylt. Men den säger mycket om oss och det som står i vägen för ett mer levande förhållande till oss själva och världen.
/Ingrid