av Hans Sollerman ur Valvs nyhetsbrev #123
Illustration: Julia Martinsson
Jag var ganska sliten.
Efter en tid av intensivt resande, både fysiskt och mentalt, vandrar jag långsamt Ågatan upp mot Linköpings domkyrka. Mörkret har lagt sig över staden. Hösten penslar träden i gult, rött och orange, och luften är alldeles stilla.
Det är något särskilt med att vandra mot en kyrka i mörkret. Särskilt en kyrka dit människor i över 800 år har sökt sig med sina frågor, sin längtan, sin sorg och sitt hopp. Människor som, precis som jag, kanske har försökt finna en ny väg i livet. Eller bara en plats att stanna upp på.
Årets Höstmöte med tidskriften Pilgrim ska snart börja.
Jag har återvänt hit under många år. Varför vet jag inte riktigt. Eller också vet jag det, men har svårt att sätta ord på det. Det finns en längtan inom mig efter något som inte får plats i vardagens alla möten, uppdrag och samtal.
Domkyrkan reser sig ur mörkret. Den gotiska byggnaden är mäktig. När jag kliver in öppnar sig valv efter valv, och de tar aldrig riktigt slut.
Kyrkan är full. Åttahundra människor har sökt sig hit denna höstkväll. Var och en med sin berättelse, förväntan och kanske hemliga längtan. Vi sätter oss i de hårda kyrkbänkarna, och snart fyller sång, värme och mänskliga röster de höga valven.
Jag har många gånger rest hit ensam. Det är en märklig upplevelse att frivilligt söka ensamheten bland åttahundra andra människor. Att vara tillsammans och ändå ensam.
Det väcker ett stilla samtal inom mig. Är jag en främling? Är jag utanför? Eller är jag en del av alla dessa människor?
Redan i öppningen uppmanar Emma Audas oss att se den andre. Att ingen ska behöva känna sig ensam.
Och precis så blir det. Någon vänder sig mot mig i kyrkbänken. Ett samtal börjar. Vid kaffet fortsätter det med någon annan. Ett leende, en fråga, ett ögonblick av uppmärksamhet. Små handlingar som nästan inte märks, men som tillsammans skapar något stort.
Vi blir sedda. Vi får för en stund känna oss omslutna av varandra. Kanske är det därför jag återvänder?
Nästa morgon fortsätter vandringen, men nu inåt. Benjamin Ekman talar under rubriken Kärleken i vredens tid. Han tar oss med på en personlig resa till sina ordensbröder och möten med den muslimska världen.
Han berättar om möten över gränser, om modet att närma sig det som är främmande och om kärleken som en möjlighet när världen omkring oss präglas av vrede. Det är naket, ärligt och befriande.
Jag tänker att en sådan resa bara är möjlig för den som vågar vara trygg i sin egen rot. Den som inte behöver försvara sin identitet i varje möte, utan kan låta den andre få vara just den andre.
Det kräver något av oss. Kanske att vi är förankrade i något som är större än vårt eget jag.
Sedan kommer Elizabeth Oldfield. Hon talar om hur vi människor under de senaste årtiondena har dragit oss undan varandra allt mer. Hur middagarna med vänner blivit färre, de spontana mötena minskat och hur våra liv allt oftare levs parallellt i stället för tillsammans.
Vi lever i en tid när vi aldrig har haft så många möjligheter att kommunicera, men kanske allt färre tillfällen att verkligen mötas. Studier visar, berättar hon, att vårt sociala umgänge har minskat påtagligt. Och bristen på mänskliga möten påverkar våra hjärnor negativt – de skrumpnar.
Och så säger hon något som stannar kvar hos mig: Att ge en annan människa vår uppmärksamhet hör till de största gåvor vi kan ge. Den är dyrbarare än goda råd, praktiska lösningar och prestationer. Att verkligen lyssna, vara närvarande och för en stund låta en annan människa bli viktigare än allt det som pågår inom oss själva.
Till sist KG Hammar. Vår vän KG, med sin stillsamma röst och sin förmåga att öppna dörrar till tankar som man inte visste att man bar på.
Han talar om Guds vrede. Inte den vrede som vill förgöra, utan den som föds ur kärleken till det som hotas och förstörs. Vreden över orättfärdigheten, över krigen, över klimatets förändring och över människans förmåga att skada både varandra och den jord vi fått att förvalta.
Det är en vrede som inte står i motsats till kärleken. KG talar om Jesus och om en kärlek som inte bara omfattar dem som liknar oss själva. En kärlek som söker det annorlunda, det främmande, det som utmanar våra föreställningar.
Att älska det som är olikt oss.
Jag tänker på hur mycket av vår samtid som tycks handla om att söka sig till dem som tycker som vi, lever som vi och bekräftar vår egen bild av världen. Men kärleken kallar oss åt ett annat håll.
KG påminner oss om Johannes av Korset, som redan för flera hundra år sedan uppmanade människan att lämna det invanda och våga gå bortom sina egna begränsningar. Att gå utanför sin komfortzon, som vi säger ibland. Spränga boxen.
Jag ler för mig själv. Det som i dagens managementvärld ofta presenteras som en modern metod för personlig utveckling är något människor har brottats med i århundraden.
Det är inget nytt managementknep. Det är en gammal mänsklig och andlig insikt.
Mot slutet av sitt föredrag talar han om förnyelse. Om att världen behöver bli annorlunda, och att det också är vårt eget ansvar.
Förändringen börjar inte alltid någon annanstans. Hos politikerna, företagsledarna, kyrkan eller alla de andra som vi så gärna vill ska göra något.
Förnyelsen och förändringen går genom mig.
Genom mig.
De orden dröjer sig kvar.
Genom mig!
/Hans