av Anita Goldman ur Valvs nyhetsbrev #124
Illustration: Julia Martinsson
"Jag kände att mina ben bad" (My legs were praying), är ett känt citat från Rabbi Abraham Joshua Heschel (1907-1972), den berömde och älskade judiska teologen som i sista stund flydde Europa, där hela hans släkt mördades. Han kom till USA och lärde sig skriva – på den vackraste engelskan –teologiskt nyskapande böcker som Man Is Not Alone: A Philosophy of Religion, God in Search of Man och The Prophets.
Heschel ser "radikal förundran" (radical amazement) som grunden för all religiös medvetenhet och menar att Gud söker människan lika mycket som människan söker Gud. Han fokuserar på hur människan svarar på Guds anrop genom konkreta handlingar i världen. Han beskriver Guds "patos" – att Gud inte är en avlägsen filosofisk princip utan en Gud som bryr sig djupt om mänskligt lidande och orättvisa. Detta var den teologiska grunden för Heschels eget engagemang i medborgarrättsrörelsen. Han marscherade arm i arm med doktor Martin Luther King i den historiska marschen från Selma till Montgomery 1965. Heschel beskrev marschen som ordlös tillbedjan, och uttryckte att fysisk handling, att stå upp mot social orättvisa och att gå för medborgerliga rättigheter kan vara en djup form av andlig hängivenhet och bön, att be med sina ben. Praying with your legs.
Antagligen var den beläste Heschel medveten om kopplingen till abolitionisten Frederick Douglass – född slav! – som skrev "att be om frihet gjorde mig aldrig någon nytta förrän jag började be med mina fötter". Douglass var inte endast aktivist för avskaffandet av slaveriet, utan engagerade sig också för kvinnors rösträtt och självstyre för Irland.
Martin Luther King Jr och Abraham Joshua Heschel (t.h.) marscherar tillsammans i Selma, 1965.
Dessa inspirerande föregångare kommer för mig, när jag lycklig suttit och skrollat framför min skärm och förälskat mig i än den ena, än den andra, nyvalda guvernören och senatorn till USA:s kongress. De är unga, de är briljanta, de är radikala och många – kanske en majoritet av dem – är troende. Det är som om de bygger en bro bakåt till de stora historiska rörelserna i USA, där tro och aktivism var sammanflätad på ett vis som då uppfattades som naturligt. Efter decennier av sekularism och identitetspolitik som i USA och på andra ställen i världen lett ut i den politiska och sociala öknen, börjar trons sanna radikalitet igen förkunnas från publika pulpeter. Men inte en triumfatorisk tro, utan en som uttrycker en tillit till att cynism och svartsyn inte är den självklara och sofistikerade hållningen. Och kanske är det just en slags disciplinerad tillit som kan vara vägen in till aktivism för de av oss, som känner genans eller främlingskap inför trons retorik.
James Talarico, Texas nyvalde senator, är ju en trons retoriker av formidabla mått och man fastnar gärna i en loop vid skärmen och lyssnar igen och igen när han lägger ut den dagsaktuella kontexten till Matteus-evangeliets tjugofemte kapitel. Men det är i en intervju på nätet när han mer lågmält talar om sin djupare hållningen till tro, som jag blir på allvar inspirerad. Han säger att han studerat ordet tro (faith) och funnit att det består av att tro (belief), men också av tillit (trust):
”Den är inte ett engagemang för något abstrakt begrepp, någon intellektuell idé, det är en intuitiv kroppslig upplevelse, nästan som avslappning. Jag minns när jag lärde mig simma, att min simlärare sa: ’Kämpa inte mot vattnet, håll inte fast vid vattnet, låt vattnet hålla fast vid dig.’ Det är precis så min tro känns. Så mycket av våra liv handlar om att försöka kontrollera vår omgivning och andra människor. Men när du inser att du är ett uttryck för något mycket större, mycket djupare, kan du plötsligt låta det hålla dig i stället för att hålla fast vid det.”
Jag finner något så rymligt och tillåtande i den beskrivningen. Inte tro som i trossatser och utbasunerade moraliska ställningstaganden, hur vackra de än är, utan som en hållning, en tillit till att vara just hållen. Att simma i större vatten än du någonsin kan greppa, men inte vara rädd för att drunkna. En förkroppsligad tro, en som sitter i benen när du krokar arm med många andra ute på gatorna. Så upplevde jag den under sensommarens vackra klimatmarsch i Stockholm och så förstår jag de massor av unga människor som väller ut på gator och torg i Frankrike och i många andra länder.
Vi måste inte veta att det skall gå bra, detta arbete med att reparera vår värld. Vi behöver bara börja röra oss mot den riktning där vi anar hoppet och sanningen. Om en förrymd slav och en judisk flykting fann ett sätt att be med sina ben, så kanske du och jag också kan.
/ Anita Goldman