Till vänskapens lov
Sensommarsolen vilar över de nyslagna fälten och äppelträden på skolgården är tunga med frukt. Det är inskolning i ny grupp på förskolan för vår lilla dotter. Hon är nu yngst i gruppen, och man ser hur hon uppmärksamt observerar vad de större barnen gör.
Jag tittar på dessa små människor som studsar fram mellan frukträden och undrar om någon av dem kommer bli hennes nya bästa vän? Hon är så liten att de riktigt starka vänskapsbanden inte växt fram än, men jag väntar med spänning på att se hur de kommer att veckla ut sig i hennes liv.
Jag har haft anledning att fundera över vikten av vänskap de senaste dagarna, och särskilt vad vänskap kan betyda politiskt. Idag skulle teologen och filosofen Ivan Illich fyllt 100 år. Han var världsberömd under 70-talet för sin skarpa och kritiska analys av några av modernitetens djupaste problem.
Illich oroade sig över att industrialiseringens framfart ledde till att vi förlorade viktiga förmågor – att framställa vår egen mat, att ta hand om vår hälsa, att ha viss kunskap om och kontroll över förutsättningarna för vårt eget välmående och överlevnad.
Något av det han fann mest oroande var vår snabbt ökande oförmåga att ta hand om våra relationer och varandra. Man kanske finner det förvånande eller omodernt, men Illich ansåg att vänskap och gästfrihet inte bara var trevliga företeelser människor emellan, utan de viktigaste byggstenarna i ett sant politiskt liv.
Min vän och Illich-kännaren Dougald Hine påpekar att, i relation till politiken, så har vi i modern tid framförallt fokuserat på vänskapens skuggsidor. Vänskap blir ett medel för att exkludera och diskrimenera, för nepotism och “vi-och-dem”-tänkande. Men skulle det kunna vara annorlunda?
Förutom att vara en radikal tänkare var Illich också präst inom romersk-katolska kyrkan. Han var starkt inspirerad av berättelsen om den barmhärtiga samariten. Jesus visade att du inte bara ska ta hand om din granne, utan också att vem som helst kan vara din granne; gästfrihet ska inte bara gälla för de egna.
När man bjöd in till middag efter Illichs seminarier så ställdes den stora pastagrytan fram, och det dukades upp för gamla vänner men också för de nya, okända som hittat dit. Det var just denna kombination som var det viktiga, för Illich.
Elizabeth Oldfield (som Joel Halldorf nämnde i förra nyhetsbrevet och som kommer på Pilgrims Höstmöte i oktober) är inne på ett liknande spår. Hon skriver att vänskap är hennes förändringsstrategi. Eftersom vi först och främst är relationella varelser, så är det genom våra vänner och relationer som vår identitet och våra åsikter formas. Man ska inte använda vänskap som ett utilitaristiskt verktyg, menar Oldfield, men ens sätt att vara i en relation påverkar oundvikligen den andra.
Och denna process är ömsesidig: genom att vara öppna för den okände, den som vi uppfattar som annorlunda än oss själva, så riskerar vi också att förändras.
Vår medierade samtid har dock gjort att vi för det mesta kommunicerar och möts i det virtuella, utan kroppslig närhet – vi har förlorat tröskeln över vilken man kan bjuda in den okände. Hur återerövrar vi tröskeln, undrar Illich?
Ovannämnda Dougald skickade tidigare denna sommar ut en inbjudan till alla som ville öppna sina hem för att samlas i Illich anda och fira hans 100-års dag denna helg. Gnistan fattade eld och nu finns det ett hundratal planerade samlingar över hela världen. (Här kan du se kartan och hitta en nära dig, om du är intresserad! Det finns flera evenemang i Sverige, bland annat hos Dougald i Östervåla).
I en intervju från 1996 sade Illich,
“Jag tror att om jag måste välja ett ord som jag kan knyta hoppet till, så är det gästfriheten. Gästfrihetens praktik som återerövrar tröskeln, bordet, tålamodet, lyssnandet, och därifrån skapar myllan för godhet och vänskap att växa på ena sidan. Och på den andra sidan, (…) den samhälleliga gemenskapens återfödelse.” (Min översättning).
Nu som valkampen rasar som mest intensivt, fastklistrade politiker ler stelt på varje lyktstolpe och de käcka slagorden haglar, så tycker jag det finns något oväntat potent i Illichs ord. Skulle man kunna tänka sig att samtalen runt middagsbordet kan vara minst lika viktiga som partiledardebatterna, speciellt om man lämnar en plats dukad åt den främling som när som helst kan dyka upp?
Jag vet inte. Men nu har jag lämnat lillflickan på förskolan. Kanske har vänskapens frön redan börjat spira där.