Vi är alla troende
av John Kvarnero, ur Valvs nyhetsbrev #120
Sverige har haft valdag. Folket har sagt sitt. Och även om regeringsbildningen är långt ifrån klar − det kommer att ta sin tid innan vi vet vilka som ska styra landet de kommande åren − så har vi snart en ny folkvald regering på plats. Det är vackert så.
Det är lätt att glömma hur vackert det faktiskt är. Oavsett vilka föräldrar du har, var du kommer ifrån, hur ”smart” du är, hur mycket pengar du tjänar, eller vad du har för åsikter - en gång vart fjärde år gäller devisen: en människa, en röst.
Det är vackert och det är radikalt. För oss som bott i Sverige hela våra liv är det lätt att få för sig att demokrati är det ”normala”. Men så är det såklart inte alls. Historiskt utgör fungerande demokratier undantaget som bekräftar regeln: att makten tillhör den starke och maktskifte inte sker utan våld.
Efter en lång valrörelse är det lätt, iallafall för den politiskt överintresserade, att bli rätt matt. Den låga nivån i debatten, polarisering för dess egen skull och allt banalt fulspel nöter ner en bit för bit. På valdagen vinner kanske dessutom ”fel” sida. Det är minst sagt irriterande. Men den som ser sig om ut i världen, eller blickar tillbaka ner i historien, och försöker hitta ett bättre politiskt system har ingen enkel uppgift framför sig.
Att vara född i en demokrati är som att ha dragit en ytterst osannolik vinstlott i ett stort lotteri. En vinst som när som helst kan tas ifrån en. För demokratin är undantaget, den är alltid skör och hotad. Och det politiska systemet på en plats, i en tid, är aldrig där av en slump. Nej - politiken rinner nedströms från kulturen, kulturen är en frukt av kulten och kulten kretsar kring tron. Tron och politiken är därför för evigt sammanflätade. Det innebär inte att dessa två bör sammanfalla, och inte heller att den ena storheten ska styra den andra. Där förskräcker historien. Men de två kan heller aldrig fullt ut skiljas åt. De kommer ofrånkomligen alltid att påverka varandra.
Enligt Paul Tillich, en av 1900-talets stora teologer, definieras tro som det som ytterst angår oss, det viktigaste i våra liv, det som ger oss mening och som vi i slutändan är beredda att leva och dö för. Alla människor är med den definitionen troende. Frågan blir inte om vi tror på något, utan vad vi tror på?
Det är såklart olika från person till person, men en sak är säker: mycket få människor sätter sin yttersta tilltro till något som kan ”bevisas vetenskapligt”. Människan lever och dör inte för det beräkningsbara. Nej, det krävs starkare saker. Det krävs en gud. Frågan är bara vilken gud, eller vilka gudar?
Det finns många att välja på! De monoteistiska alternativen såklart, men också de gamla hedniska gudarna, som knappast har försvunnit helt ur mänsklighetens medvetande. Samtidigt är tron på astrologi, tarot och allmän ockultism på frammarsch igen, inte minst bland trendkänsliga unga. Sen har vi ju modernitetens alla semigudar: kommunism, fascism och kapitalism; tillväxt, teknisk utveckling, globalisering; och såklart nationen, blodet och traditionen. För att inte tala om de senaste årens tillskott på det gudomliga smörgåsbordet: longevity, AI och rymdkolonisering.
Gudalistan kan göras nästan oändlig, men frågan är alltid densamma: Vad är vi beredda att offra oss för? Vad ägnar vi vårt liv åt? Vad är det yttersta mål? Vad dyrkar du? Och kanske ännu viktigare – är det du dyrkar värt din tillbedjan? Eller är det dags att konvertera och välja en annan Gud? Det finns ingen viktigare fråga än den – svaret avgör i slutändan allting.
/John Kvarnero